|
En sådan poetiskt sökande och lågmäld
elegisk stämning vilar det även över
skulpturen "Kvinna med lejonhuvud", vilken i utsträckt
helfigur sitter i sin stol och ser ut mot ett land i det
fjärran. Hennes avkapade och nödtorftigt
sammanbundna armar gör henne ur stånd att
nå det hon söker, i sin erfarenhetsvärld.
Förbindelsen mellan kropp och händer är
bruten, därigenom även förbindelsen mellan
tanke och handling, mellan dröm och verklighet. Men
handlingsförlamningen och den fysiska
kraftlösheten i de ihopsnörda lemmarna
förstärker blott närvaron av de mentala
processer som man kan förnimma i hennes ansikte. Och
mest tydligt har Widenfalk gestaltat den inre världens
oändligheter i det stora marmorarbetet "Den
längtande kvinnan från Genova". Likt omsluten av
det ofarligt sköna sitter hon som mumifierad på
sin tron utan varken armar eller ben. Den amputerade kroppen
är som en tätt packad, mjukt avrundad klump av
pulserande organiskt material. Hennes längtansfulla
ögon kommer aldrig att finna sitt slutliga mål.
Med en längtan lika förstenad och eviggjord som
den inre ocean av tomhet, ur vilken all får sökan
har sitt ursprung - tomrummet - som när det först
uppstått, aldrig kan låta sig fyllas,
såsom Jean Paul Sartre har uttryckt sig om saknadens
oåterkalleliga existens.
|
Föregående