Skulptur
Lars Widenfalk
Av Jan Åke Pettersson
I ett nordiskt sammanhang har Lars Widenfalk länge framstått som en av de främsta exponenterna för en revitalisering av den figurativa stenskulpturen.
Skulptur: Venus EUROPA
Född 1954 tillhör Lars en generation som fick se kroppen elimineras i den tredimensionella konsten och stenen fick ge vika för stål, plast och betong. Mot en sådan bakgrund har han fört tillbaka sin skulptur till en ny utgångspunkt.
Stenen - detta i naturhistorisk mening evigt varande material - är åter på plats som en tidsindikator, mot historiska/konkreta rum. Så också genom människokroppen, den enda "universal form" där natur och historien kan förenas. Men när Widenfalk öppnar och skalar av sin sten, så är det också för att kunna uppenbara något oväntat i den förväntade formen.
På sådant sätt blir vi uppmärksammade på, att konst icke kan existera utan en medveten mänsklig handling och vilja. Med ett i högsta grad mycket motståndskraftigt material låter han också stenen få sin "vilja" igenom, genom att dess funktion blir att skapa en antites till hans egen tes om verket - som vid arbetsprocessens slut framgår som en syntes av människa och material - konstverket!
Man kan därför också i Widenfalks återinförande av stenskulpturens figurativa traditioner spåra en reaktion mot de sista tjugo årens "experimentella" materialfascination, där man försökt gottgöra den ofta påträngande avsaknaden av en visuell mening i abstrakt och minimalistisk skulptur genom att påföra de spektrer av naturliga eller teknologiskt skapta material, de mest fantastiska metafysiska betydelser, gärna exponerade i storslaget genomförda installationer.
Skulptur: I sköldens krets
Widenfalk tycks medvetet vilja distansera sig till dessa ofta svävande betydelsekomplexer i denna konst, genom användandet av människokroppen och en betydligt enklare formulerad symbolik. Till skillnad från den klassisk/romantiska metod han använder i skapandet av sina verk, så medför hans reaktion mot senamodernismen icke någon tillbakagång till Den Stora Traditionens enkla ideal, såsom man kunnat se den Postmoderna Klassicismen - trots att, kanske kan kan tillägga, flera av hans skulpturer har kommit till i de traditionsrika marmorverkstäderna i Pietrasanta, Norditalien.
Skulptur: Jägarens hus
Klassicismens självsäkra idealtyp ligger fjärran från Widenfalks lågmälda och intima figurer. men hans stillsamma individer har ändå något robust över sig, även när de uppträder i det mindre formatet. Inte bara därför att han kan låta centrala delar i sina verk stå rått tillhuggna, eller på grund av att själva materialet ger dem en aura av tung fysisk närvaro. Det är snarare hans insisterande av den enkla, nästan naiva form i både figurer och objekt vilket skapar denna speciella effekt av sammanhållen, kompakt massa. man kan säga, att Widenfalk närmar sig det robusta i sina förenklade former genom det sant etniska i vår egen dela av världen - den fornnordiska folkkonsten. Å andra sidan kan han närma sig robustheten genom formerna, vilka tycks inspirerade av den för-klassicistiska eller arkaiska skulpturen.
Det sistnämnda draget kan placera honom i en grupp tillsammans med en italiensk kollega som Mimmo Paladino, men med undantag för ett par tematiska paralleller tycks Widenfalks position i den man kan kalla arkaiserade del av samtidskonsten att vara en annan. Hans formella anknytningspunkter för snarare tankarna till en svensk och mer expressiv skulptörtradition vilken Bror Hjort initierade på1920-talet. Hans antikulturella Vitalism baserade sig i stor utsträckning på lån från den grovt formade figuration och ornamentering i den "primitiva" folkkonsten, medan en konstnär som Bror Marklund ett årtionde senare adderade egyptiskt långt mjukare formlinjer i sin konst.
Skulptur:
En fjäder av tid, ett rum av godo.
Hommage till Rolf Börjlind
I Älvros-Remmen i södra Härjedalen, där en del av Widenfalks familj har sitt ursprung, kom han att vistas varje sommar under sin uppväxt. Där mötte han inte bara folkkonsten utan också stenen, vilken hans geologutbildade bror lärde honom känna. Efter år av övning i träsnideri är det stenen som i huvudsak blivit hans uttrycksmedel och det material med vilket han började sin konstnärliga bana i slutet på 70-talet.
Widenfalk var även i denna period mycket intresserad av och engagerad i religiösa ceremonier. Med en far, som är präst i den frikatolska kyrkan, fick han redan under barndomen lov att assistera som altartjänare. Senare intresserade han sig för ett antal ceremoniellt lagda religiösa samfund, där det ingick allt från frimureriets invigningar till riter som byggde på den egyptiska mytologien och teosofi. Gemensamt för dessa olika samfund kan väl bl a sägas vara ett bruk av symbolladdade objekt som medel i de olika ceremoniella riterna och viktiga på vägen till andlig förståelse. Och det är detta objektsrelaterade, rituella moment, som Widenfalk har tagit med sig in i Konsten, men generaliserat så starkt att man bara kan ana de mentala processer, uppenbarade av de fragmentariska arketypernas vaga antydningar.
Fragmentets centrala position i Widenfalks arbeten kan ha sitt sammanhang med hans arkeologistudier vid universitetet i hemstaden Uppsala. Arkeologin rör sig med tidsmässigt avlägsna objektsrelaterade epoker, där spridda fynd av människoskapta objekt och spår bildar grundlaget för systematiska gissningar om förfäders fysiska och psykiska liv. I denna verksamhet gives det sällan några färdiga svar; detsamma gäller vid en konfrontation med fragmenten i Widenfalks konst. Han använder sig av dessa litet som ledtrådar till det ännu okända i det förväntade kända. Fragmentet är där för att uttrycka något av den eviga ofullkomligheten i kunskapen av oss själva. Genom brottstycket av kroppen och objekt bygger han en värld, vilken vi som betraktare inte bara får insyn i, utan även avspeglar den verkliga världens brist på absolut och precis mening.
Skulptur: Lejonkvinnans hus
Med drottning Silvias hjälp planterar kung Carl XVI ett Livets träd i Widenfalks trädgård.
1966.
Skulptur: En pärlfiskares dröm
I en serie stenskåp har han visat frukten av sin själsliga arkeologi genom att anbringa ett antal embryoliknande människohuvuden på det bräckliga minnets hyllor. Denna veka, introverta och i Brancusisk anda summariskt utmejslade huvudformer, uppträder på flera håll i Widenfalks arbeten. Mest framträdande är de där de återfinns liggande i de tornliknande stolar vilka kröner hans många högresta landskap. I dessa monolitiska skulpturer är de tydliga referenser till de mesopotamiska och egyptiska kulturernas seder och arkitektur. Men tronstolarna på tempel Zigguraternas topp tycks inte ha använts för att föra tankarna till de gamla gudakungarnas religiösa praktik.
Det är snarare för att leda in betraktarens uppmärksamhet mot en allmängiltig mytvärld, vilken kretsar kring livets mysterier, som Widenfalks drömmande figurer är placerade i sådana rituellt laddade omgivningar. Och denna mera processuellt uttryckta livssymbolik, vilken även inkluderar avbrutna och ofullbordade sidor, är även ett typiskt element i hans människoskildring. I granitskulpturen "Pärlfiskarens dröm" låter han en horisontell båtform bryta den himmelssträvande rörelsen för att poängtera uttycket av psykisk rörelse i det slutna arkaiska ansiktet. Titeln anspelar på en självupplevd stämningsvärld, genom att han låtit sig inspireras av en dikt, vilken hans far skrev och ofta läste upp för honom under hans uppväxt.
En sådan poetiskt sökande och lågmäld elegisk stämning vilar det även över skulpturen "Kvinna med lejonhuvud", vilken i utsträckt helfigur sitter i sin stol och ser ut mot ett land i det fjärran. Hennes avkapade och nödtorftigt sammanbundna armar gör henne ur stånd att nå det hon söker, i sin erfarenhetsvärld. Förbindelsen mellan kropp och händer är bruten, därigenom även förbindelsen mellan tanke och handling, mellan dröm och verklighet. Men handlingsförlamningen och den fysiska kraftlösheten i de ihopsnörda lemmarna förstärker blott närvaron av de mentala processer som man kan förnimma i hennes ansikte. Och mest tydligt har Widenfalk gestaltat den inre världens oändligheter i det stora marmorarbetet "Den längtande kvinnan från Genova". Likt omsluten av det ofarligt sköna sitter hon som mumifierad på sin tron utan varken armar eller ben. Den amputerade kroppen är som en tätt packad, mjukt avrundad klump av pulserande organiskt material. Hennes längtansfulla ögon kommer aldrig att finna sitt slutliga mål. Med en längtan lika förstenad och eviggjord som den inre ocean av tomhet, ur vilken all får sökan har sitt ursprung - tomrummet - som när det först uppstått, aldrig kan låta sig fyllas, såsom Jean Paul Sartre har uttryckt sig om saknadens oåterkalleliga existens.
Skulptur: Kvinna med lejonhuvud
Drömmen om den dolda pärlan i ett okänt land bliver blott ännu ett fragment som lägges på det Babels torn vi bygger i oss själva, och där tronstolen alltid står tom. Så berättar också den sökande innerligheten i Lars Widenfalks ensamt blickande figurer, att det är i en fastfrusen ovisshet man kan finna den djupaste mening i hans plastiska Univers; för det är med insikten som med stenen - hugger man för djupt är den ödelagd.
Skulptur: 21 drömmar i försvinnande landskap
